Har fan tappat alla ord jag någonsin hade..
Vad gör jag när jag känner mig så ensam?
I såna tillfällen då jag verkligen behöver närhet.
När ångesten ekar i mitt huvud
Då jag inte kan vara svag,
Men inte har kraft till att vara stark.
Vad gör jag när orden skär in i mitt hjärta?
Och jag inte har några händer till att dra ut svärden.
Vad gör jag när jag behöver en axel att gråta mot,
armar att få vara liten i.
När jag behöve någon som viskar i mitt öra att allt blir bra?
jag orkar nog inte höra något annat nu.
Något annat lögnen om att deet kommer bli bra
va gör man när man står på botten o nånting trycker en ännu längre ner
Det är jobbigt att måsta le, även fast det gör ont.
Det är jobbigt att kliva upp och klara dagen,
när man egentligen vill ligga i sängen och försvinna
Det är jobbigt att måsta vara så glad, när man egentligen är så ledsen.
Det är jobbigt att låtsas som ingenting, när man egentligen är krossad.
Jag måste le, jag måste skratta, jag måste vara glad.
Jag får inte gråta, jag får inte vara ledsen, jag får inte dö.
Jag måste bära masken över ansiktet varje dag .
Jag MÅSTE vara stark,
Även fast jag inte orkar...
Det bor en flicka i min spegel, en flicka som jag hatar
Everyone see Who i apper to be
but only a few now the real me
you only see what i choose to show
theres so much behind this smile
you just don't now
..
Jag vet hur det känns att kolla sig i spegeln och skrika.
Jag vet hur det känns att gråta för att du ser hur allt fett väller ut från alla möjliga håll, fett som egentligen inte finns.
Jag vet hur det känns att hoppa minst 2 timmar och göra minst 100 situps uppe på sitt rum för att bli någorlunda av med ångesten efter ha ätit 5 köttbullar.
Jag vet hur det är att gå ner 15 kg på 1,5 månad.
Jag vet hur det känns att frysa även fast det är 28 grader varmt ute.
Att sitta i andras knä och känna sig så tung och fet medans dom klagar på hur benig röv man har.
Jag vet hur det känns att komma på dom löjligaste och dummaste ursäkterna till att du inte äter.
Jag vet hur det känns att sätta fingrarna i halsen och tvinga sig själv att kräkas för att kroppen fått näring.
Jag vet hur det känns att väga sig minst 20 gånger om dagen och vara så beroende av siffrorna som visades.
Jag vet hur det känns att få otrolig panik när man gått upp 1 gram.
Jag vet nu att jag var sjuk. Det visste jag inte då. Det var så normalt för mig att varje dag räkna kalorier,spy, göra allt för att inte äta, kasta mat och träna för mycket. Jag var inte värd mer än vad siffrorna på vågen visade. Nu lever jag inte längre efter en livsstil som skulle kunna kosta mig livet. Men ångesten får jag kriga mot varje dag. Vid varje frukost, varje lunch, varje middag även fast jag sällan äter alla 3 mål om dagen äter oftast bara 1-2 mål mat om dagen. Jag läser och hör varje dag om oersoner som vill gå ner i vikt. varför är det sånt hets? det kan räcka med att en person säger - åh vad jag vill gå ner 5 kg! Jag är såå fet. fast kanske inte menar det fullt ut. det kan räcka för att en annan ska få ätstörning. Ta hand om er och låt inte ångesten äta upp er. Den håller på äta upp mig. Den höll på att ta mitt liv. Jag lät det gå för långt!
