I feel like giving up, no one understands... And they never will...
Varje dag bli svårare. Mycket svårare.
Jag döljer hur jag känner hela tiden från alla.
Jag orkar inte prata om det. Jag orkar bara inte.
Vad skulle det ge egentligen?
Det jag gjort kommer ändå aldrig att förlåtas eller kunna tas tillbaka.
Ett misstag jag ångrar VARJE DAG!. Varje jävla dag...
Inte en dag hinner gå innan jag får flashbacks från den dagen.
Flashbacks som poppar upp i huvudet minst var 10de minut!
7 Oktober 2010.
Idag är det 4 år och 14 dagar sedan.
Ändå minns jag allt som det vore för en timme sen.
Exakt hur jag kände. Hur ångesten bara gnagde inuti.
Den dagen blev jag en mördare, jag dödade mitt eget barn
och jag har staffats. Varje dag i över 4 år
och jag kommer straffas resten av mitt liv.
Jag är fri, men ändå sitter jag inne på livstid.
Ingen förstår hur ont det gör inom mig och jag kan inte förklara.
Varje dag blir allt jobbigare och jag längtar mer och mer efter någon att ta hand om.
Jag längtar efter ett barn, men eftersom det inte är aktuellt nu
så börjar jag mer och mer längta efter en hund.
En hund behöver mig. En liten "bebis" som är min.
som skulle vara min tröst tills jag äntgligen får hålla mitt barn
levande den här gången.
Att lämmna ifrån mig mitt barn efter jag hållt honom
och veta att jag aldrig kommer se honom igen var så ortoligt tugnt
och jag tänker ofta tillbaka på det ögonblicket även fast jag inte vill minnas.
Hur jag egentligen bara ville springa därifrån. Skydda mitt barn från att begravas.
Men det var jag, jag som hade dödat honom. Hans egen mamma.
Det finns ingenting som gör så ont som det jag gick igenom den dagen
och som spelas upp i mitt huvud varje dag om och om igen.
Jag känner hur jag blir svagare
Jag vet inte hur jag ska orka.
