neverletgo

Jag vet hur det känns att gråta för att du ser hur allt fett väller ut från alla möjliga håll, fett som egentligen inte finns. 

Jag vet hur det känns att hoppa minst 2 timmar och göra minst 100 situps uppe på sitt rum för att bli någorlunda av med ångesten efter ha ätit 5 köttbullar. 

Jag vet hur det är att gå ner 15 kg på 1,5 månad. 

Jag vet hur det känns att frysa även fast det är 28 grader varmt ute. 

Att sitta i andras knä och känna sig så tung och fet medans dom klagar på hur benig röv man har.

Jag vet hur det känns att komma på dom löjligaste och dummaste ursäkterna  till att du inte äter.

Jag vet hur det känns att sätta fingrarna i halsen och tvinga sig själv att kräkas för att kroppen fått näring. 

Jag vet hur det känns att väga sig minst 20 gånger om dagen och vara så beroende av siffrorna som visades. 

Jag vet hur det känns att få otrolig panik när man gått upp 1 gram. 

Jag vet nu att jag var sjuk. Det visste jag inte då. Det var så normalt för mig att varje dag räkna kalorier,spy, göra allt för att inte äta, kasta mat och träna för mycket. Jag var inte värd mer än vad siffrorna på vågen visade. Nu lever jag inte längre efter en livsstil som skulle kunna kosta mig livet. Men ångesten får jag kriga mot varje dag. Vid varje frukost, varje lunch, varje middag även fast jag sällan äter alla 3 mål om dagen äter oftast bara 1-2 mål mat om dagen.  Jag läser och hör varje dag om  oersoner som vill gå ner i vikt. varför är det sånt hets? det kan räcka med att en person säger - åh vad jag vill gå ner 5 kg! Jag är såå fet. fast kanske inte menar det fullt ut. det kan räcka för att en annan ska få ätstörning. Ta hand om er och låt inte ångesten äta upp er. Den håller på äta upp mig. Den höll på att ta mitt liv. Jag lät det gå för långt!