neverletgo

Jag vill bara skriva, fan det är det enda jag kan
förmedla tankar genom papper där jag talar sant
jag känner kraften börjar sina
jag börjar tvivla
kommer jag orka att kriga
har kommit långt men faller bak lika snabbt
som jag blivit påmind om helvetet som hållit mig fast
i åratal har jag levt mitt liv bakom mörka grindar
och i tystnad försökt att reparera mina vingar
vem av alla er som såg och alla ni som hörde
tog mig seriöst när jag valde att jaga döden
hur många visste att varje blick gav resultat
fällande en tår varje kväll för att jag inte dög som jag var
ni som sa att ni alltid skulle finnas fast vem visste att jag blev spydde i ångest varje rast
hur många vet att jag aldrig gick själv, ni var få, tack för ni förstod jag var rädd

och jag minns den smärtan
jag minns den rädslan
jag minns den känslan jag fick lida ensam
men tog mig upp men kan jag hålla mig kvar
kommer jag alltid att få sträva efter att få må bra
jag söker svar
försöker radera minnen men dom minnena som finns det är de som bildat livet
jag står på mina ben inte på egna men på mina
och jag fortsätter kämpa och fortsätter skriva