Tankar

alla dessa tankar. alla dessa ord. ytliga ord som " hej hur är det gumman? 
"Man hinner knappt ljuga fram ett "bra" innan nästa mening kommer 
" gudva bra! men nu ska jag gå. hejdå!" 
Är det så ytlig man ska vara för att överleva?
Ska man helt enkelt koncentrera sig helt på sig själv?
I så fall borde ju jag faktiskt ligga bra till.
Men det gör jag ju inte. Något måste gått fel. 
Jag måste ha en stor missbildning som gör att jag blev mycket mindre värd än alla andra.
Det måste ju vara något speciellt fel på mig. 
Jag vill kunna göra fel utan att få ångest.
Jag vill finnas som vilken annan människa som helst.
Men det är inte lätt när insidan sakta töar bort och det enda som finns kvar är en vattenpöl.
En vattenpöl av ett liv som en gång fanns men sedan torkades bort av solen.
jag vill ha ett liv där jag kan se mig själv i spegeln utan att behöva ogilla det jag ser.
Jag vill leva ett liv utan rakblad och knivar.
Jag inte ha mina "demoner"
Är det för mycket begärt? 
Det kanske det är, men sluta lossas då.
Sluta lossas att jag någon gång kommer få det bara jag fortsätter kämpa. 
Säg som det är "Jenny, du är inte värd något av det du önskar dig, du är för värdelös för det." Jag tar hellre dem orden än kämpar i onödan.
många gånger är varje morgon, varje dag,varje kväll och varje natt än en kamp.
Jag kämpar mot mina hatade demoner.
Jag kämpar mot det helvetet jag lever i och har levt i under en stor del av mitt liv.
Jag vill ha ett sånt liv som andra i min ålder ha. 
JAg vill kunna ta komplimanger utan bara skaka av mig dom och bli arg för att personen ljuger för mig. förutom från vissa som jag kan ta emot komplingaer av och veta att dom inte ljuger.
Jag vill glömma vad alla har gjort mot mig, eller glömma gör jag nog aldrig,
men jag vill kunna gå vidare.
Jag vill slippa känna mig skyldig.
Jag vill vara en vinnande krigare i detta som är mitt vardagliga krig.
Ett krig jag vill få slut på. nu.
Men är han början till mitt krig?
Nej han är väl inte det, men han är den största bomben som fallit i min värld. 
Han är djävulen med dem stora hornen som han i början gömde under glorian.
Han är den som fick min värld att falla samman. helt 
Trots att jag hade ett eget litet krig, med slangbellor och luftgevär,
så var det något jag överlevde.
När han sedan hamnade i mitt liv släpptes bomben och ruinerna av mitt liv var svåra och plocka ihop. 
Det blev en utmaning att pussla ihop mig till ett liv, till en männsika igen. 
Men jag håller på att klara det.
I år byggde jag själv, men jag är ingen arkitekt så väggar höll inte, det trillade ihop igen.
och igen. och igen.
Och förra sommaren rasade allt ihop, till grund och botten. nåra självmordsförsök. 
Jag klarar inte att bygga själv längre.
Jag behöver hjälp. 
Jag fick lite hjälp med lite starkare cement.
Den höll lite bättre och jag behövde inte bygga varje dag 
Men även den sprack och väggarna började falla samman igen. 
Jag har slutat bygga nu. 
Mitt liv står i ruiner men jag vill börja bygga igen.
Det känns som jag måste ta tag i mitt liv nu.
Jag vill inte ha fler ärr på min kropp.
Jag orkar inte kämpa själv. Jag faller så hårt.
Jag vill övervinna demonerna som invaderar min hjärna varje dag, 
slippa dom dagliga tankarna.
Men inget går när jag vandrar själv längsden mörka, ödliga skogsstigen.
Det är jag och mina demoner.
Hånskrattande åt mig vandrar vid min sida och jag bara faller ner

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0