Aborten
Jag heter jenny när jag va 16 år gick jag egenom det jobbigase det mest skrämmande en flicka kan gå igenom, jag gjorde en sen abort jag var i 18 veckan och fostret jag hade i magen hade just börjat röra sig och sparka omkring där i magen. Men innan jag kommer in på det så tänker jag berätta hur det gick till.
När jag va 14 år träffade jag den mest underbara killen man kan ha vi är fortfarande tillsammans. Men när jag var 16 år (han 18) så fick jag reda på att jag var gravid och jag ska vara ärlig det va inte så att kondomen gick sönder och vi hade bara otur utan vi struntade i den några gånger och det är något jag kommer ångra i hela mitt liv. Jag märkte inte till en början att jag va gravid, visst jag märkte att min mens va utebliven men det hade den varit förr. Eftersom jag hadde en ätstörning så trodde jag att bara att mensen blivit utebilven på grund av det. Men när jag slutade gå ner i vikt även fast jag kräktes upp allt jag fick i mig och mina bröst började växa fruktansvärt fort blev jag rädd jag bestämde mig att jag skulle skaffa p-piller och gick till ungdomsmottagningen för att få ett recept. Men jag var tvungen att göra ett gravidatetstest och jag trodde verkligen inte att jag var gravid så jag tog det helt lugnt men jag kommer aldrig glömma det hon sa till mig då.
- Detta kommer ta några minuter men jag kan se redan nu att det är posetivt...
Jag blev chockad fruktansvärt ledsen och så jävla förbannad! jag va så fruktansvärt arg på mig själv att jag inte tagit dagen efter piller... jag va bara så jävla arg på mig själv. Jag gick ut därifrån och slängde mig i min kompis armar och bara grät jag vet inte hur länge och sen när jag lugnat ner mig ringde jag min pojkvän och berättade, jag grät han va chockad men vi sa inget till våra föräldrar för vi trodde eller iaf jag trodde att jag bara behövde ta en tablett och sen börja blöda och sen va det klart. Men jag trodde fel... det blev mycket mer komplicerat än så...
Nu börjar det jobbiga. När jag pratat me kuratorn och fått en tid beställt på sjukhuset för att göra en gynundersökning så var jag bara less jag ville att det skulle vara över och jag va ledsen, arg och rädd hela tiden jag ville bara att det skulle vara över, eller helst av allt ville jag att det aldrig skulle ha hänt men nu hade det gjort det och jag kunde inte göra något åt det. Dagen då jag for till sjukhuset var jag nervös jag visste inte vilken vecka jag va i för jag kunde inte komma ihåg när jag hade min mens senast så det gick inte att räkna ut men nu skulle jag få veta. Jag gick till kvinnokliniken och fick göra en gynundersökning och det va en man en gubbe som skulle kolla mig mellan benen! jag blev äcklad och önskade att någon va med mig. Men efter han kollat så sa han till mig:
- Fostret är för stort för att jag ska kunna se på den här kameran men jag tror att du är omkring 14-16 veckan. Jag fick gå till en riktig ultraljuds sal och kolla. Under tiden jag gick dit tänkte jag att det va ett skämt så lång kunde det inte ha gått jag hade ju inte mått illa eller spytt och min kropp hade inte visat några tecken alls! jag fick lägga mig på sängen och sen fick jag se på en skärm den lilla bebisen. Det va helt otroligt, så underbart och hemskt på samma gång och jag kännde mig inte så ledsen då jag såg på fostret... tills hon sa att jag va i 17 veckan... då rasade allt jag blev så chockad att jag inte visste vad jag skulle göra! Jag fick ta ett par tester och fick sedan veta att om jag skulle göra abort var jag tvungen att göra det på tisdagen nästa vecka och nu va det torsdag. För det är nämligen så att om det går över vecka 18 måste man ansöka om att göra abort och då är det inte säkert att man får göra det. Så nu bestämde jag att jag måste snacka med mina föräldrar. När jag kom ut från sjukhuset så satte jag mig ner och ringde min pojkvän som då var på jobbet 7 mil ifrån mig, jag grät och jag grät jag skrek och va hysterisk för jag hade nu fått veta att det var försent att ta ett piller och blöda ut det och det var oxå försent att göra en skrapning jag blev tvungen att föda ut fostret, det skulle alltså bli en mini förlossning. Min pojkvän försökte lugna mig men inte fan gick det så han stack från jobbet och kom till mig. på kvällen på torsdagen kände jag bebisens första rörelser och efter det var den mycket liv och rörelser inne i min mage. På fredan berättade vi för mina föräldrar och pappa tog det rätt så bra, men mamma bröt ihop hon tyckte det var jätte jobbigT, inte jobbigt för att jag led av det utan för att hon tyckte det va jobbigt för henne. hon hälsade inte äns på mig på sjukhuset. Jag for till sjukhuset på tisdagen dagen det gick över till 18 veckan och fick ta pillret som jag visste skulle stanna gravidateten och döda mitt eget barn :( det var så hemskt och den kvällen gjorde jag inte så mycket mer än att gråta.
Två dagar senare åkte jag, min pojkvän och pappa in till sjukhuset jag fick ett rum jag skulle ligga i sen fick jag ett piller som skulle göra så att min livmoder drog ihop sig och att fostret skulle komma ut. Det va väldigt segt och dom hade sagt att jag skulle få verkar, inte riktigt som verkarna man får när man ska föda ett färdigväxt barn men det gjorde ont! Så jag fick morfin och då gjorde det inte ett dugg ont längre. Men efter ha fått några till sånadär piller fick jag fruktansvärt ont och jag låg och grät och skrek och jag kände att något va påväg ut, då kom barnmorskan och jag fick krysta 4 gånger sen va det klart bebisen va ute... men död. Det va en liten pojke och jag kände direkt att det hade blivit en Alvin barnmorskan hade frågat mig innan om jag ville se och det ville jag, men jag va inte berädd på att hon skulle lägga honom i min famn och han va den finaste pojke jag sett, jag trodde han skulle vara kletig och blodig men det var han inte, han hade len och mjuk hud och små små små fingrar och fötter, små öron ganska stort huvud och liten liten näsa. Hans ögon skulle han inte kunnat öppna än men men såg att dom höll på att utvecklas. Han va ungefär 20 cm lång om man sträckte ut benen och han läppar var dom minsta och sötaste man kunde se. Det kändes så overkligt att jag höll min son i famnen, och just då såg det ut som han tog ett andetag men jag vet inte om det var dödsryck eller något men han rörde sig och jag skrek att han lever!! Fick en panikattack skrek och grät sparkade och slog slet ut mina nålar och va så jävla förbannad. fick en lugnande spruta Jag ville inte göra detta jag kände mig tvingad jag ville behålla honom.
Sen att lämna ifrån sig honom va nog det värsta, att ge honom till någon jag inte visste vem det var och se henne bära bort honom och veta att jag ALDRIG skulle få se eller hålla honom igen. Det kändes som en del av mitt hjärta slets ut att någon stampade på det knivhuggde det och tog det med sig. Den delen av mitt hjärta kommer aldrig bli lagat igen.
Efter allt mådde jag så frukansvärt dåligt jag fick inte behålla maten jag åt utan jag bara kräktes. Jag kunde bara dricka och fick otroligt dålig matlust. Jag kände mig svag kunde knappt gå på benen, jag fick hjälp med att gå på toa och jag höll på svimma så fort jag satte mig upp i sängen. Det blev att jag fick sova över och min pojkvän stannade kvar hos mig och pappa åkte hem.
Mitt i natten kring 4 fick jag panikångest jag grät sparkade och slog och ingen kunde komma nära mig och jag ville bara se honom, min pojkvän tog i mg och kramade mig så hår han kunde och jag låg bara och skrek! jag sa hela tiden: Han är min, han är min, han är min! Jag vet inte varför men jag kände nog att jag hade lämnat bort mitt barn även fast jag visste att han inte levde ville jag ha honom i min mage igen och känna hans rörelser.
Jag fick fara hem dagen efter och jag mådde piss psykist och fysikskt fick panik attacker lite då och då och efter 1 vecka hade jag typ gråtit ut alla tårar som fanns i min kropp. Jag fortsatte blöda i nästan 3 veckor och det var jätte jobbigt tänk dig att ha mens i 3 veckor BLÄ!!
Dagen jag trodde det skulle sluta blöda så hände något, jag gick på toa och helt plötsligt va toan helt fylld med blod (jag vet att detta inte är så fräscht att läsa men jag vill att ni ska veta komplikationerna för att göra en sen abort) och det blödde och blödde och blödde och det slutade aldrig! det kom stora klumpar och det var bara blod jag kunde lixom bara stå i duschen. Vi for in till sjukhuset... igen och dom fick kolla vad det var och det visade sig att det va någonting kvar i livmodern som ville ut så jag fick göra en skrapnig. Jag fick en spruta som skulle göra att det skulle blöda mindre och den sprutan fick mig att må fruktansvärt dåligt och under tiden jag åkte i rullstol upp till operationsavdelningen så trodde jag att jag skulle spy men lyckades att hålla in det, jag fick byta kläder och lägga mig på en säng och fick varma täcken och sockar för jag va så blek och jag frös jätte mycket. Inne i operatinonsalen så blev jag sövd och när jag vaknade igen så visste jag inte att det va klart jag trodde inte änns att jag hade blivit sövd än. Jag fick åka till uppvaknings rummet och fick ligga där i en timme fick panik slet bort nålar och syrgas igen. eftersom detta hände ungefär 2 på natten så fick jag sova över igen. Efter skrapningen blödde jag 1 vecka sen var allt över eller inte allt jag hade så lågt blod värde så jag fick åka in till sjukhuset varannan dag för att få järndropp så jag skulle få mer blod, hade nämligen förlorat mycket blod och hade fått blod brist.
Efter jag fått alla dropp jag skulle ha va allt över men jag mådde och jag mår fortfarande dåligt psykiskt det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Min son som mamma döpte till Valdemar och som aldrig fick chansen att öppna sina ögon. Men jag brukar tänka att gud inte va beredd att ge bort sin finaste ängel än. Han är min skyddS ängel nu.
Nu har ni läst det jag gick igenom som 16åring och varför jag gjorde den här bloggen är för att jag vill att ni där ute ska tänka efter. För jag vet extakt hur jag tänkte jag tänkte till en början att det inte var så stor risk för att jag skulle bli gravid och att det inte gjorde så mycket om jag skulle bli det, det skulle ju inte hinna utvecklas innan jag tog pillret och fick bort det men nu tänker jag HELT anorlunda. Jag fattar inte hur jag kunde tänka så hur jag kunde vara så självisk att tänka att det inte gjorde så mycket, Ni måste tänka efter det räcker bara med en gång sen går det inte att ändra. Ni kanske till och är som jag att ni inte mår illa eller kräks så ni kanske inte märker att ni har blivit gravida och måste gå igenom samma sak som jag, och det säger jag det vill ni inte det är verkligen det jobbigaste man kan göra som tjej snälla tänk efter nu jag vill inte att det här ska hända någon annan!!.
