neverletgo

 

Att beskriva hur jag mår? hur ska jag börja egentligen för det går inte! är glad att jag slapp må dåligt på min 20 års dag iaf. Skönt. Det har börjat bli så normalt för mig att må som jag gör. Även fast jag inte vill. Jag vill må bra varför är det så svårt? varför är det så svårt att känna sig trygg? att känna glädje? Jag har mycket jag ska vara glad för! men varför går det inte? och varför tjatar alla om att jag måste äta? jag gör ju det, hade jag fått min egen vilja igenom hade jag aldrig ätit. Nu kan jag till och med ge förslag att vi ska käka på max tillexempel. Jag äter, jag gör det för er skull för att ni inte ska se. Tur att jag är duktig på att dölja min ångest iaf. Den som gnager konstant, Hela tiden och ibland vet jag inte var jag ska ta vägen. jag får panik! och panik är precis vad jag har nu. Det känns som hjärtat slår miljoner gånger i sekunden och jag har ingen aning om var jag ska ta vägen. Kan inte andas lugnt även fast jag försöker det. Jag måste kämpa. Jag måste leva fast jag egentligen inte vill. Egentligen så har jag så mycket att leva för. Jag ar så många som bryr sig om mig. Jag måste kämpa mot min vilja för jag måste kämpa för dom som finns för mig. Jag får inte lämna dom, även fast jag inte vill leva det livet som ska kallas för mitt. Jag förstår om det ser ut som jag söker uppmärksamhet med bilder jag ibland lägger ut till allmännheten. Men det är inte sant. Hade jag velat ha uppmärksamheten hade jag lagt ut dom här inläggen där jag verkligen förklarar vad jag varit med om och hur jag känner. Då hade jag berättat för varenda en hur dåligt jag egentligen mår inerst inne. Men instället för att visa det onda så skrattar jag. Hur sårad och hur ont jag än har så kommer jag fortsätta skratta. Det spelar ingen roll heller om personer sagt att jag kan säga allt och vara precis som jag mår när jag är med dom. Jag kommer fortsätta skratta..  jag är en sån som även fast jag har tårarna rullandes nerför mina kinder så kommer jag alltid insestera att allt är okej. Men det är så långt ifrån sanningen och jag börjar bli bra på ljuga. Alla tror mig. Allt jag behöver göra är att sätta på masken le och säga att allt är bra. Det är bus enkelt.  

förlåt att jag ljuger. Förlåt att jag känner som jag känner

förlåt

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ungefär så jag känner just nu

 

Jag vill bara skriva, fan det är det enda jag kan
förmedla tankar genom papper där jag talar sant
jag känner kraften börjar sina
jag börjar tvivla
kommer jag orka att kriga
har kommit långt men faller bak lika snabbt
som jag blivit påmind om helvetet som hållit mig fast
i åratal har jag levt mitt liv bakom mörka grindar
och i tystnad försökt att reparera mina vingar
vem av alla er som såg och alla ni som hörde
tog mig seriöst när jag valde att jaga döden
hur många visste att varje blick gav resultat
fällande en tår varje kväll för att jag inte dög som jag var
ni som sa att ni alltid skulle finnas fast vem visste att jag blev spydde i ångest varje rast
hur många vet att jag aldrig gick själv, ni var få, tack för ni förstod jag var rädd

och jag minns den smärtan
jag minns den rädslan
jag minns den känslan jag fick lida ensam
men tog mig upp men kan jag hålla mig kvar
kommer jag alltid att få sträva efter att få må bra
jag söker svar
försöker radera minnen men dom minnena som finns det är de som bildat livet
jag står på mina ben inte på egna men på mina
och jag fortsätter kämpa och fortsätter skriva

Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen. Jag hatar dig! jag hatar dig så otroligt jävla mycket! 

Samtidigt som jag antagligen bryr mig för mycket. För du var mitt allt en gång i tiden. En gång för inte så länge sen så bar jag din ring på mitt finger! Ringen som du gav mig som jag trodde skulle bevisa att du skulle kämpa för oss. 

Jag tror aldrig någon någonsin kommer kunna förstå hur mycket du har förstört mig. Vi var tillsammans i nästa 4 år. Jag försökte få allt att se perfekt ut som som vi var gjorda för varandra. Jag lyckades. För det alla sa till mig var att vi var meant to be! att det alltid skulle vara vi. Att se hur chockade människor blev när dom fick veta att det var slut gav mig en bekräftelse att jag lycksdes dölja det du gjorde mot mig och jag kan fortfarande inte förklara för folk vad du gjorde när ingen såg. 

I 2 år var allt bra. Efter 2 år fick jag för veta om att du var otrogen för första gången. Jag kunde inte lita på dig men jag gav dig en till chans jag försökte När jag sen såg alla sms/meddelanden du skickat till alla andra tjejer så började förhållandet knacka. Jag försökte prata med dig men du lyssnade inte. Du brydde dig inte hur illa jag tog det. När jag sen såg bilderna du skickat. Bilderna du skickat till alla andra tjejer då rasade all min tillit till dig. Men jag fortsatte försöka och jag undrar i efterhand varför? det gjorde mig bara mer illa. Varför? 

Jag hade en miljon anledningar till att lämna dig men jag sökte förtfarande efter den sista anledningen till att stanna!

Varför? för du brydde dig inte ett dugg! du fortsatte med att prata och ringa alla dina andra brudar och jag vet inte egentligen hur många gånger du varit otrogen egentligen. Att det kom från din egna käft att du varit otrogen flera gånger förvånar mig inte hur du suttit och betättat hur jag nån gång kom och knackade på din dörr och du låg med nån annan, du tycker väl att det är coolt och status att såra någon som du gjort! status med att du kan få folk i säng! önskar jag bara kunde säga till dig att ända andledningen till att folk ligger med dig är för att du ser bra ut. Men din lilla jävlia mini pitt och hur du använder den gör inte så jävla stor nytta! vi var tillsammans nästan 4 fucking år och jag fejkade de flesta gångerna.Tyvärr lilla vän du är inte så bra som du tror! haha varför tror du folk bara ligger med med dig en gång för sen måste du hitta nån annan HAHA och jag har haft iaf 6 kks under sommarn som har trånat och jagat mig för att få ligga HAHA bara inse att jag är bättre! Fast ifs så har du ju nu hittat en ny. HAHA en som ser ut som nått som katten släpat in och som ingen gillar och är elak och dryg och cp. Fast jag har flera som har jagat mig och gett mig kärleksförklaringar gång på gång och somtill och med varit otrogna mot deras flickvänner för dom velat ha mig så länga (självklat utan min vetskap att dom hade tjej) du inser nog ine vad du förlorat. Nu låter jag som att "åh alla vill ha mig" men så känner jag inte för egentligen förstår jag inte varför det är så för jag är egentligen värdelös men jag ville bara gämföra dig och mig så jag kunde känna mig liiite bättre iaf. Varför tror du att du inte har några vänner kvar? Varför tror du att alla dina vänner står på min sida och vill inte ha något med dig att göra längre haha skrattretande!    

 

Du har förstört och krossat mig totalt. Jag har alltid haft svårt att lita på människor och det visste du om! Att lita på dig fick du mig att ångra så jävla hårt! Jag kommer nog alltid ha svårt att lita på människor och du är en stor andlening till det!

Det finns dom som gett mig 1000 kärleksförklaringar efter varann som verkligen skulle göra allt för mig! som förklarat för mig hur mycket dom skulle offra för mig! men jag blåser bort dom som vinden jag vågar inte tro på ord längre. Jag vågar inte tro på kärlek längre.Jag vill inte ha den. Samtidig som det finns någon jag tycker väldigt mycket om och som jag verkligen kan se mig själv med i framtiden.Men jag vågar inte släppa in dom känslorna. Jag vägrar. som det ser ut nu i alla fall

Jag har egentligen ingen jävla anning om varför jag skriver det här inlägget. 

Ingen kommer läsa det. Speciellt inte du som jag bara vill skrika dom här orden rakt upp i ansiktet på. 

Jag är så förstörd. Som orkanen dragit över och allt som finns kvar är ruiner. Du visste att jag är svag du visste hur dåligt jag mådde. Du visse. Men du blundade. Du visste. Men du valde att kolla bort. Tänk om jag skulle lyckas den gången dom hittade mig på toan. Eller den gången när jag låg medvetslös i sängen i timmar, tänk om jag inte hade vaknat. Tänk om ingen hade gått förbi när jag låg full som ett svin i snöhögen med bara strumpbyxor och skinnjacka. Du var en stor anledning varför. Du visste att jag inte litade på folk. Du visste att jag aldrig skulle kunna gå till mina föräldrar. Tryggheten jag fann i dig för länge sedan var borta och du gav mig inte tryggheten jag behövde. Du visste. Men du struntade i det. Allt du gjorde var att göra allt värre.. Tack för allt du gjort tack för att du bekräfade dom känslorna att jag inte dög att jag var värdelös, det har fått mig att sluta leta efter uppmärksamheten och bekräftelsen jag sökte förjämnan. För nu vet jag att de jag söker efter inte finns för jag är totalt jävla värdelös. Det är så du fått mig att känna jag hoppas du är otroligt stolt över vad du åstakommit.

Önskar jag bara kunde berätta och få folk att förstå. 

Alla säger till mig att jag ska våga tro på känsor igen att jag ska våga satsa på kärlek.

Önskar jag kunde förklara varför jag inte vill. för inte några ord i världen kan få andra att förstå hur illa du gjorde mig.

 

 

Jag vet hur det känns att gråta för att du ser hur allt fett väller ut från alla möjliga håll, fett som egentligen inte finns. 

Jag vet hur det känns att hoppa minst 2 timmar och göra minst 100 situps uppe på sitt rum för att bli någorlunda av med ångesten efter ha ätit 5 köttbullar. 

Jag vet hur det är att gå ner 15 kg på 1,5 månad. 

Jag vet hur det känns att frysa även fast det är 28 grader varmt ute. 

Att sitta i andras knä och känna sig så tung och fet medans dom klagar på hur benig röv man har.

Jag vet hur det känns att komma på dom löjligaste och dummaste ursäkterna  till att du inte äter.

Jag vet hur det känns att sätta fingrarna i halsen och tvinga sig själv att kräkas för att kroppen fått näring. 

Jag vet hur det känns att väga sig minst 20 gånger om dagen och vara så beroende av siffrorna som visades. 

Jag vet hur det känns att få otrolig panik när man gått upp 1 gram. 

Jag vet nu att jag var sjuk. Det visste jag inte då. Det var så normalt för mig att varje dag räkna kalorier,spy, göra allt för att inte äta, kasta mat och träna för mycket. Jag var inte värd mer än vad siffrorna på vågen visade. Nu lever jag inte längre efter en livsstil som skulle kunna kosta mig livet. Men ångesten får jag kriga mot varje dag. Vid varje frukost, varje lunch, varje middag även fast jag sällan äter alla 3 mål om dagen äter oftast bara 1-2 mål mat om dagen.  Jag läser och hör varje dag om  oersoner som vill gå ner i vikt. varför är det sånt hets? det kan räcka med att en person säger - åh vad jag vill gå ner 5 kg! Jag är såå fet. fast kanske inte menar det fullt ut. det kan räcka för att en annan ska få ätstörning. Ta hand om er och låt inte ångesten äta upp er. Den håller på äta upp mig. Den höll på att ta mitt liv. Jag lät det gå för långt! 

Att skära sig är äckligt

Att skära sig är fult 

Att skära sig är emo 

Att skära sig är konstigt 

Att skära sig är de som bara söker uppmärksamhet 

Nej.. Det är så fel! För mig är det en överlevnadsmetod 

För mig handlar det om överlevnad. 

För varje ärr jag har ligger en historia bakom... En smärtsam återblick eller en smärtsam känsla som gör att ett sår på armen känns skönt och lugnande. När man har sån panik inombords att man inte vet var man ska ta vägen... 

Så nej det är inte äckligt, fult, emo, konstigt eller uppmärksanhetssökande, det handlar helt enkelt om överlevnad. Överlevnadsinstinkten som vi människor har inprogramerande tar över men när dagen är slut och morgonen kommer så är vi alla tillbaka på noll. Alla gör sina rutiner och för mig handlar det om att 

Stiga upp

Överleva 

Gå tillbaka till sängen 

jag trodde jag kunde lita på dig, jag öppnade mig ut och in för dig men du svek mig som alla andra! Jag ska aldrig bli kär igen, det är inte värt det. Du har förstört mig, krossat mig! Jag är inte samma person längre jag har aldrig varit så obrydd om nått, jag har så mycket ilska och sorg inombords och jag vet inte om jag orkar... 

 

är jag verkligen så svår att älska? 

Att kärlek övervinner allt har varit det jag alltid hoppas på, det jag alltid trott och det jag trodde att jag kände. Men kärleken är lögn. Även hur mycket kärlek man än har till en vän så kan hon svika dig på en sekund. Hur mycket man än älskar en person så kan han krossa dig totalt. Hur mycket man än värdesätter personer som man älskar så lämnar dom dig när du behöver dom som mest. Nej. För mig finns nog ingen kärlek längre. Eller jo nog finns den men jag tänker aldrig tillåta mig själv att lita på människor igen. Jag har blivit ett skal. Jag vet att det inte är jag. Jag vet att jag egentligen är glad. Men det vissa personer gjort mot mig och saker som jag gått igenom gör att jag förblir trasig. Jag tror inte på ord längre jag tror på handlingar. För ord är bara lögn! Det har jag fått lära mig den hårda vägen. Det många inte förstår är att jag försökt att ta emot hjälp men på något sätt är det svårt. Kan det ha att göra med att jag inte kan lita på människor längre? Kanske är jag rädd för att bli lycklig för jag vet att varje gång jag verkligen varit lycklig har något dåligt hänt så jag blir ännu trasigare... Nej kärlek finns inte i mina ögon längre. Det är så sjukt vad människor kan göra mot en. Det sägs att ensammast är starkast och ja i mina ögon måste du vara ensam för att vara stark. för ingen kommer kunna kan krossa dig då. 

Okej det är faktist inte bara aborten som gör att jag mår så dåligt. En del har hänt under uppväxten oxå. Min mamma som jag trodde jag kunde lita på, hon som skulle varit där mest under min uppväxt gick på mig fysiskt som liten. Mina föräldrar har alltid påpekat mig negativt och jag började redan tidigt känna mig dålig och sämre än alla andra på grund av all den negativa respons jag fick hemifrån. skolgången i 1-6 var inte speciellt enkel, allt detta gjorde att jag senare utvecklade anorexi och bullemi. jag har blivit våldtagen 2 gånger vilket har fått mig att känna mig så äcklig och världelös, när jag mådde som sämst svek dom som alltid skulle finnas där. Bättre blev det ju inte av att alla jag varit tms med och litat på varit otrogna, svikit mig och gjort mig psykisk och fysiskt illa nått av det, känner mig hatad av min familj dom hade helst slippt mig. Har försökt ta bort mig ett X antal gånger och har varit nära på lyckats många gånger. 

Att ta bort sitt barn som mamma är fruktansvärt, ett barn som man ville ha men kände sig tvingad att ta bort, ingen kan någonsin förstå.. Ingen